Kan man vara relativt kristen?

Behandlingsmetoder och rådgivning som inspireras av nyandlighet får ofta kritik från "old school" religioner. Vi anklagas för att plocka russinen ur kakan och blanda motsägelsefulla idéer efter eget tycke och smak. Till viss del kan jag förstå kritiken. Många inom den nyandliga rörelsen är okritiska, vilket kan bli destruktivt. Men även religioner kan bli destruktiva och dess utövare är även de många gånger okritiska. För mig är det därför betydelsefullt att  granska mina motiv och kunna förklara varför. Varför gör jag det jag gör?

Personligen passar jag inte in i någon religion, men uppmuntrar andra att söka både inom och utanför religionen. Vi är olika. Själv är jag särskilt dålig på att anpassa mig till dogmatik, lyssna till auktoriteter (präster, gurus e.t.c) och memorera fakta, verser och historiebeskrivningar. Jag får framför allt negativa vibbar när människor beskriver tro som ett intellektuellt projekt. Frekvensen klingar falskt med troende som inte har några egna upplevelser, utan istället litar till teori eller auktoriteter. Som om andligheten är en prestation, där vi lyder. Jag passar därför inte in i någon religion. Men - jag har mött och känt Kristusenergin med varenda cell i min kropp. Första gången det hände förändrades mitt liv.

Mötet med Jesus gav mig uppmaningen att börja med healing - det vill säga att hela med mina händer. Samtidigt var det en uppmaning att som Alice i Underlandet dyka ner i kaninhålet, för att förstå hur allt hänger ihop; "Gå så djupt du kan för du är skyddad av kristusljuset. Träng bakom slöjorna, där du skapar din egen verklighet." Jag förstår att det kan tyckas oförenligt - tro på Kristus OCH Reikins/buddhismens syn på energihavet. Jesus "steg ner" när Gud blev människa. Den helige ande tog sin boning i honom och Jesus sa "följ mig". Andens/livskraftens potential realiseras nämligen eftersom den förkroppsligas. Men enligt kristen exegetik måste den metafysiska ondskan först erkännas och övervinnas. En ondska som finns både utanför oss och inom oss. Människan har begagnats av en fri vilja att göra ont, fram tills vi överlämnar oss till Gud. Belöningen för den som triumferar över demonerna är salighet. Kanske redan på jorden, framför allt i himmelen. Och på den yttersta dagen, när Jesus återvänder som Messias och övervinner djävulen, återuppstår människan som kött igen. Om hon har haft rätt tro vill säga. Fast denna gång utan köttets lidande. Himmeln som en okroppslig tillvaro är alltså inte biblisk, mer än möjligen som ett mellanstadium innan jorden återupprättas till vad den var innan syndafallet.

New Age och den nyandliga synen å andra sidan handlar om att människan ska "stiga upp". Höja frekvensen och lämna 3D verkligheten. Madame Blavatsky, Alice Bailey mfl teosofer lämnade efter sig ett buddhistiskt-esoteriskt tankegods som blev 1900-talets New Age-våg. Uppstigningstanken är central - att vara människa är inte det önskvärda tillståndet. Tesen lyder att det finns mästare som klarat att bryta reinkarnations-kedjan, som genomskådat alla slöjor och nu vägleder andra att bli ljusvarelser i högre dimensioner. Ondskan? Det är bara aspekter av dig själv och karmiska relationer. Det du är, är bara en aspekt av ett högre medvetande. Din persona är inte du. Den är knappt relevant. 

I min version av andligheten, känner jag hellre än tror. Därför gör det mig inget att leva med paradoxer. Att ondskan både finns och inte finns. Att jag både är evig och helt temporär. Både en ljusvarelse och kött.  Kanske är båda perspektiv rätt, men framför allt är de symboliska. Inte bokstavliga. Min känsla berättar vad som är skenbart motsägelsefullt på en logisk nivå, men fullt möjligt på ett eteriskt och symboliskt plan. Det viktiga är inte om det jag gör som healer kan översättas till analytiska sanningar, utan om det fungerar. Jag vet också att alla språkliga begrepp konstruerar verkligheten. Så snart jag definierat något, fångat in det i en box och satt en etikett, så har jag också begränsat verkligheten. Det medför att jag undviker att bli allt för säker. Andlighet som en relativ konstform, inte en religion. Kan man var relativt kristen?

Vi har stigit ner från "fadern" - den maskulina skapande principen - för att vara en scen och aktörer för den heliga ande. Vi ska samtidigt stiga upp för att höja frekvensen och förstå de metafysiska, oändliga möjligheterna av allt som har potential att existera. Men mest av allt ska vi bara stiga in. Stiga in i essensen av vad livet är, just här, just nu. För mig är det att förstå symbiosen med moder jord - den inkännande, närande principen. I hennes omfamning är jag alltid relevant, precis där jag är just nu. Jag är syret i trädens rotsystem. Jag är ytan som naturandrarna leker på. Jag är vinden som rufsar löven i trädkronorna. Jag är kärleken som föder liv. Min frekvens är planeten Gaias. Inte hög, inte låg. Både och. 

Jag blev en healer eftersom Jesus kom och räddade mig. I mitt livs svåraste stund bad jag Gud om hjälp och det var Jesus som kom. Men vad var det egentligen jag räddades ifrån? "Egot" är inte det enda. Han räddade mig från mig själv och lösgjorde mig samtidigt från karmas grepp genom att visa: du är förlåten. Förlåt nu andra så som jag har förlåtit dig. Så förstod jag vad frälsningen är. Vad syndernas förlåtelse egentligen handlar om; det är nyckeln som upplöser karman i detta och tidigare liv och där med frigör all potential. En potential att skapa precis vad jag vill, när allt redan är försonat. Karma finns bara så länge du är omedveten om den. Andligheten är med andra ord gåvan att förstå att vi kan bli mer medvetna, bit för bit, tills vi står helt fria. Frihet är svaret på frågan. 

------------------------------

© Angelas GBG Reiki. Citera gärna genom att länka till källan.
Nödvändig disclaimer:
Spirituell terminologi är metaforisk och symbolisk till sin natur. För eventuella missuppfattningar eller felaktigheter ansvaras ej. Gör aldrig någonting mot din vilja. Är du sjuk konsultera en läkare.